Jag är en lyckligt lottad människa!

Tänk vad tiden går fort när man har roligt! Idag är det hela 19 år sedan vi fick vår Mellan-dotter och sin födelsedag ville hon fira med tjejmiddag. Så hon bad sina föräldrar att bli osynliga lördagkvällen/-natten veckan före jul! Det här blir inte lätt tänkte Mannen och jag men Bästa I erbjöd oss husrum direkt och vännerna K och U sa genast att de såg fram emot att träffa oss. Jösses vilka underbara vänner vi har som vill umgås med oss mitt i julruschen!

TACK för att ni finns!

Jag stickade Tant Koftas fina Pulsvärmare med blad i kanten som tack till vännen K.

Alla människor är ju inte lika lyckligt lottade och i dagens DN finns en otroligt tänkvärd och intressant artikel om vi och dom och rädsla och den beskriver det som jag känner och har kännt hela hösten så bra att jag vill citera ett stycke ur den:

"Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotat att vi aldrig kommer att kunna besegra den."

Artikeln är skriven av Jonas Hassen Khemiri och här kan man läsa hela artikeln om man vill. Och vill man hellre lyssna när Jonas Hassen Khemiri själv läser artikeln så kan man göra det här.

Lite stora kanske?

Nu är det över en månad sen jag bloggade sist. Jag har jobbat och pluggat och inte orkat så mycket mer! På stickfronten har det inte hänt så himla mycket.
Jag har gjort dessa muddar färdiga, de blev kanske lite stora men jag tror att jag ska tova till dem lite. Varma och goa är de i alla fall, stickade i fyrtrådig svenskt ullgarn på stickor nr 3.

Min bil har råkat ut för en olycka!

Den stod helt snällt parkerad på jobbet när en sopbil kom för att hämta soporna. Eftersom bokbussen stod i vägen så hoppade sopgubben ur sin sopbil för att be bokbussen flytta på sig. Då började sopbilen rulla bakåt helt okontrollerat. Två kollegor fick sina bilar repade av den öppna dörren innan sopbilen rullade in i den tredje kollegans bil. Min bil, som stod parkerad på andra sidan, hejdade sopbilens framfart men tryckte till kollegans bil från andra hållet. Min bil fick en buckla i bakdörren och är nu hos farbror plåtslagaren. Inget barn kom till skada, tack och lov, men chaffören fick en chock och kollega nr 3:s bil måste skrotas. Det visade sig att det var sopbilens handbroms som slutligen gett upp efter att ha krånglat en tid. Det blev en dyr historia för Sita och jag hoppas verkligen att de fick en läxa och ger sina bilar regelbunden service i fortsättningen innan någon människa kommer till allvarlig skada!